Kong Haakon Magnussons Arveord
(Per Sivle)
Kong Haakon Magnusson laag skulde døy,
— det er no so visst eit Skilje.
Hans Stormenn stod kringum som Vatnet um Øy,
aa nemja hans siste Vilje.
Daa sa han, og Røysti var sikker og greid:
"Legg Hand paa den heilage Boki
og sver meg so til med den dyraste Eid,
at endaa, kor Tidi vert floki,
so skal inkje sleppast, nei aldri det grand,
Noreg sitt Styre i Utlendings Hand"
Og Eiden, den fekk han. Og Hovudet fall
so lint ned paa Puta tilsida.
— Daa var det som Laaset fyr Noreg det small,
og Porten vart opna so Vida.
For han var den siste av Haarfagres Ætt,
som Mann etter Mann me ho møter,
og ho var ein Lykel fyr Noreg sin Rett
aa standa paa sjølveigne Føter.
Me minnest dei Olavar, Sverre og fleir,
som krinsa um Noreg lik Ørn um sitt Reir.
Og sidan — aa jau, me veit betre enn godt,
at so gjekk det verre enn illa.
Vaart Land millom Sverik og Danmark til Spott
flaug um som ei flugsande Filla.
For Eiden vart broten, det heilage Ord,
som Haakon fekk med seg paa Ferdi.
Og Utlending raadde fyr Nordmanna Jord,
og Noreg vart Husmann i Verdi.
— Men endaa so høvdest det atter ein Gong,
at Noreg fekk kveda sin Norrøne-Song.
Og no, ja Gud veit kor det er at me Stend,
for jamenn til ymse det teiknar;
snart er me ei Tjod, og snart berre ei Grend,
snart atter ein Sjukling som bleiknar;
me Slær nok i Bordet, og sers til ein Dram,
— for daa er me mykje til Kløyvar.
Naar berre me kunde faa siga oss fram
med Helvti av alt det me skrøyvar!
— Kong Haakon var Noreg so grepa ein Tolk,
— — ja berre han hadde faatt talt til eit Folk!