Olav
(Per Sivle)
So lagde tillanda
ein utifraa Kar.
Han visste med eingong,
kva gjera her var.
Med sama vaart Noreg
han feste Fot i,
han gaadde kva vanta,
og øygna Boti.
Det er no so
med oss Nordmenn flest,
at Tvihugs-Sumling
ligg Hugen vaar næst;
aa taka eit Vilje-Spenn,
faa det i Yrke
og so halda fram,
— det er inkje vaar Styrke.
Og set me oss eingong
eit Fagna-Verk paa,
ja, Dagen deretter
— so fær me no sjaa.
Og skal det so fram,
lyt det gaa i ein Fei, ja;
for elles vert Nordmannen
gjernaste lei, ja.
Men Olav, det Stutt
er aa segja um han,
at framfyr dei hine
so var han ein Mann,
med Manns-Hug og Manns-Maal
han inkje slo av paa,
der Manns-Verk han tykte
hans Land hadde Krav paa.
At Odin var vorten
for gamall og laak,
at Tor seig attende
med heile sitt Braak,
at Kvitekrist var det
som Framtidi raadde
og evla aa berga,
— det var det han gaadde.
Han saag seg, at Noreg
med Fana si rein
det trygt orka standa
paa sjølveigne Bein,
og at: um han varande
skulde det byggja,
laut Staalet og Krossen
det jamsides tryggja.