Paa gamle Tufter
(Per Sivle)
Aasta sat inne
i Arbeidsstova
og talde Ternorne
Dags-Verk til;
den eine fekk endaa
aa bøta Broki
til Vesle-Barnet,
den Hardhausen Harald
som hadde den Givnad,
at Klædi kom han
so fort av Kroppen,
— det Triaars-Trollet,
den treiske Villstyring.
Trødde so tvo
Teneste-Menn
inn med Ærend,
at Olav var ventande.
Upp sprang Aasta;
Augo glødde;
bleik som berre
Bast vart Kjaken,
brende so braatt
raud som Blod.
Sende til Sigurd
Syr ho Bod.
Ute i Onni
paa Aakren han var,
røynde, at retteleg
Rauken vart reist
og Lasset laag
i si rette Lega,
naar Kararne køyrde
Kornet heim.
Mune so Menn
etter Melding koma,
tretti i Talet,
alle til Hest,
— reid dei i Rad
rakt til Tuna
og møtte med sama
Olavs Merke.
Vart det daa Velkomst
og varmt Hand-Tak.
Ut kom Aasta,
enno drust,
stirde ei Stund
paa staute Karen,
kysste han kjærleg
og kalla han Son,
tok han so traust
og trufast i Handi,
leidde han lika
lukt til Høgsætes
i Heiders-Halli;
— var Halm breidd paa Golvet,
og Veggjerne var
paa Høgtids-Vis
tjelda med Tæpe
fraa Taket ned.
Og grepa Gjestabod
vart det giort.