Torstein Knarre-smed
(Per Sivle)
Han var ein Knarre-Smed,
var det so heilt,
at aldri han saag
sitt Smede-Verk veilt.
Um Skipet hans glisaa seg
Veg fyr Rotta,
so banna han paa.
det var tett som Potta.
Og det, som i Verdi
var gjævt og stort,
det var den Knarren
han sjølv hadde gjort.
For alt det andre
var gjort paa den Visi,
at aldri han vyrde det
Sputt paa Flisi.
Og Knarren han smidde seg
var han kje sein
aa bruka til Uferd
og Manna-Mein.
Men so fekk Kong Olav
Spurlag paa han,
og dermed so tok han
Knarren hans fraa han.
Og Torstein han vart
so eitrande Sint,
at det var mest,
som flaug han i Flint.
Han vilde tykkja seg
fagna-faren,
um berre han kunde
faa Hogg paa den Karen.
So var det paa Stiklestad;
Storslaget stod
og bauta seg Veg
gjenom Saar og Blod.
Og ingen Ting
kunde Torstein stogga,
fyrr han seg fekk lura
Kongen aa hogga.
Og Torstein stupa,
som han det var verd,
i sama Stund
fyr Finn Arnasons Sverd.
Kong Olav, han bad seg
Gud til Vara;
— og vonom fyrr
han til honom fekk fara.
Men dette Hogget,
som Torstein hogg,
av det draup Noregs
dyraste Dogg.
Og Grunnen, som Doggi
draup utyver,
paa honom gror no
ein trifarga Klyver.
Og Olav Konung,
han liver enn
som fagnaste Mann
av Noregs Menn.
—- Og Torstein, han bergar
sitt Namn or Gløymsla
med Nidhoggar-Rang
i vaar Soga-Gøymsla.